Access All Areas och hårdrockarnas 80-tal

Jag läste boken Access All Areas och blev upplyst.

Ja, jag hade också tapetserat mitt rum med Alice Cooper och Kiss-affischer. Ja, jag håller med om att Alice Cooper skivan Schools Out är episk och Kiss-skivan Destroyer är en av de allra största hårdrocksskivorna. På den tiden tittade jag stjärnögt på mina affischer och försökte föreställa mig mina idolers liv. Ett fantastiskt liv, tänkte jag.

Anders Tegner som har skrivit boken gör inga omskrivningar. Han berättar en smått otrolig historia med mycket name dropping. Ibland intressant men oftast slås jag av vardagligheten i beskrivningarna. Hur oglamoröst det egentligen var lyser igenom. Samtidigt som jag läste boken hörde jag på Yngwie Malmsteens sommarprogram vilket är ett bra komplement till boken Access All Areas.

Det är lätt att förstå vad som driver Yngwie Malmsteen och det är inte omtanke om andra människor. Jag har inget emot människor som är egoistiska bara de är öppna med det och det är verkligen Malmsteen. Han är en fantastisk gitarrspelare men jag orkar knappt att lyssna på mer än en låt innan jag tröttnar. Det är mycket skickligt spelat men helt ointressant för mig. Att Malmsteen älskar sin musik och uttryck är helt uppenbart och den som gillar samma sak kan känna sig säker på vad han får när han lyssnar på Malmsteens musik. Han verkar också vara en en bra beskrivning av hur hårdrockskillarna var på 80-talet och jag kan så här i efterhand konstatera att alla uppträdde och var på samma sätt.

Sammanfattningsvis så handlar boken om historierna som jag har läst flera gånger förr. Det är en historia om killar med för mycket pengar och fritid men hallå! De får göra vad de vill med sina liv, det är helt ok med mig.

Jag känner mig inte avundsjuk utan är mest glad för att ha läst en beskrivning av det som jag trodde var en drömtillvaro men det var det inte.

Ultravox – Malmö 16 oktober 2012

Jag är riktigt glad att jag gick på konserten med Ultravox i Malmö.

Jag hade väl egentligen inte några riktigt stora förväntningar mer än att få höra de nya låtarna från albumet Brilliant. Gott så. Inte kunde jag tro att jag skulle uppleva en kavalkad i tre timmar med enbart hits! Helt fantastiskt!

Ja jag vet. jag är gammal och det är en gammal typ av musik Ultravox spelar. Konserten var just detta och ingenting annat. De ser ut och agerar som äldre herrar (utom möjligen Midge Ure)  och de kan verkligen sin musik! Inte en sekund lämnar de det de alltid har stått förr, elektronisk musik från 80-talet. När det vara nytt var det alldeles speciellt. För mig är det fortfarande något speciellt. När Billie Currie tar fram sin fiol, När Warren Cann synkoperar på trummorna, allt i harmoni med Midge spännande och aldrig vacklande röst. En helhet utan brister.

Konserten innehöll sådan pärlor som Change, Astradyne, Sleepwalk. Ja, jag kan fortsätta länge till och lista favoriter men låter bli. Klicka här för att ta del av Malmökonsertens Set List.

Jag vill särskilt nämna Billie Currie som hade en riktigt inspirerad kväll, kändes det som. Hans solo på fiol och keyboard var riktigt bra. Han har väl kanske inte utstrålning som förr i världen men musikaliteten är verkligen där och jag blir så glad för det! Astradyne har jag skrivit ett eget inlägg om och även denna kvällens live version var bra.

Jag har nu sju spellistor i Spotify och återupplever Ultravox alla skivor och njuter.

Jag hoppas att Ultravox fortsätter att göra det de gör bäst, elektronisk musik från 80-talet och förgyller min dag. Tack Ultravox för musiken ni ger mig! Jag hoppas ni kommer tillbaka till Malmö igen!

 

 

Ultravox – Brilliant

Ultravox är tillbaka! Mina gamla idoler har levererat en skiva som är bättre än jag någonsin skulle kunna hoppas på. Skivan Ultravox – Brilliant har ett passande namn.

För mig har Ultravox alltid varit en perfekt kombination av starka melodier tillsammans med exakt avvägt, passande musikaliskt sound. Allt skapat i datorer, perfekt modulerat och konstruerat. Soundet på trummorna, svävande Grand Piano, distade gitarrer där det behövs och Billie Curries omisskännliga synthsolo som andas fiolfrasering med tillhörande glide. Riktiga musiker som fick uppfinna sina egna instrument för att matcha deras visioner. Läs om Warren Cann så förstår du vad jag menar. Helt underbar musik för mig.

Jag klarar inte ut att säga att någon av låtarna faller ur ramen och inte är tillräckligt bra. Däremot är det en melodi som sticker ut, riktigt ordentligt. Den får mig att gråta av känslor. Förstår egentligen inte var de känslorna kommer ifrån. Musiken liksom flödar fram ur mina högtalare, stannar aldrig, hela tiden vidare och vidare. Skrapar igång som en LP, en text som säger:

“It’s hard to believe that time has come for this one”,
“Good fortune has breathed it’s breath upon this one”.

Berättar en historia om känslan att leva, att känna lycka för vad som än kommer. Berättar att jag ska vara lycklig för det jag har uppnått med mitt liv. Det är de känslorna som kommer fram. Engelska är ett så vackert språk, så målande. Jag ska be att melodin One spelas på min begravning för att ge alla en sinnesstämning som tröstar och stödjer, och kunna tänka tillbaka på det goda som har varit. Enough said. I love this song beyond words!